Jag har precis sett KoKvinnorna . Dokumentären är mycket bra gjord men jag tycker att den va fruktansvärt snuskig. 

Jag tycker att de va riktiga krutkärringar som verkligen kämpade, jag hade aldrig klarat av att hålla på så, jag hade inte velat hålla på så heller för den delen. Jag förstår att Britt inte vill skiljas från sina älskade vänner o korna har verkligen tur som får så mycket kärlek.. Men dom behöver mycket annat än kärleken för att må bra. Kossorna o katterna va misskötta  på alla sätt o vis. De såg för jävligt ut i stallet. Har man djur så måste man sköta om precis allt o de klarade dom inte av. 

Britt är helt beroende på att andra ska ställa upp o hjälpa henne annars funkar de inte, ja de gjorde de inte heller.

Jag blev illa berörd när dom bara kom till gården för att hämta tjuren o satte ett skott i pannan på den helt utan förvarning. Britt borde ha blivit varnad. 

Jag satt o åt ett päron o drack mitt kaffe när jag såg den här dokumentären o jag mådde illa. Tanten va så smutsig o hennes hem va fruktansvärt skitigt, fullt med flugor som hon fick vifta bort hela tiden. Hennes lillasyster  Inger fick hjälpa till även med hennes hem o försöka hålla de i någorlunda skick, men herregud människan har ju sitt egna liv att sköta o ska inte behöva ställa upp som hon gjorde på sin syster. Jag tycker att hon offrade sig väldigt mycket för sin kära syster, o kanske hade man gjort de. Jag vet inte ?

Jag höll på att kräkas när jag såg henne "mocka" skiten till rännan med sina bara händer. Hon gjorde likadant från skottkärran ute.. 

När hon i slutet av filmen tvättade håret så va vatten så smutsigt så jag rös.. 

Nä, jag hade sett till att djuren blev omhändertagna . Hur kunde dom låta de gå så långt ?  Hur kunde myndigheterna tillåta att de va på det sättet ?

Som sagt, jag hade aldrig klarat av att jobba som dom gjorde o absolut inte med den ryggen. Jag fick ont i hela kroppen bara av att se henne kämpa som hon gjorde. Men jag gillade inte hur de såg ut hos henne o djuren.

Dokumentären va mycket sevärd, men den va för magstark för min smak. Snusktigt värre...

Kokvinnorna är en film om två egensinniga och ständigt trätande systrar. Britt är närmare 80 år och handmjölkar fortfarande sina älskade kor trots en gammal ryggskada. För att klara av det ber hon sin syster Inger om hjälp. Men Inger hatar mjölkningen och vill hellre träffa sina barnbarn.

Nära 50 000 biobesökare har sett filmen under 2011, mer än någon svensk dokumentärfilm på mer än 30 år. Filmen är en blandning av ilska, humor, ömhet, konflikt och försoning. Huvudpersoner är de två systrar på väg mot åttio. Födda på en bondgård i Halland med vitt skilda livsöden, men ändå för evigt bundna till varandra, sitt föräldrahem och ett dussin kor.

Britt är äldst, ogift, bor kvar på gården och älskar kor. Hon vägrar att ge upp dem, trots ett svårt fysiskt handikapp. Inger bor i villa i närheten, änka sen tio år, med en dotter och två barnbarn i Helsingborg. Hon åker hellre till dem än mjölkar Britts kor. Helst av allt vill hon att systern ska sälja eller slakta korna.

Båda systrarna har vacklande hälsa och kornas vara eller icke vara ställs på sin spets när först Inger kollapsar och sedan Britt råkar ut för en olycka. Men ett yttre hot, från myndigheternas sida, ger berättelsen en oväntad vändning. Viljornas kamp mellan de två systrarna ersätts av en enad front och lite sunt bondförnuft.

Filmen är gjord av Peter Gerdehag och Tell Aulin. Gerdehag har tidigare bland annat gjort filmerna "Bondens tid på jorden" (2002) , "Hästmannen" (2007) och "En liten kofilm" (2009).