Det är inte lätt att vara sjukskriven eller ha sjukpension. Tänk vad livet skulle vara lättare om jag fick gå till jobbet som alla andra. Klaga lite på att det är tråkigt, jobbiga arbetskompisar för att sen skynda mig hem o laga lite mat. Ta en dusch, sätta mig i soffan tills det är dags att ställa klockan o lägga sig för att sen göra om allt nästa dag.

I dag är mina mediciner min klocka o min vardag. Jag vaknar helt stel o nästan värker sönder. Men, jag kommer ur sängen o kan ta mina mediciner. Fixa till mig för att sen gå ut med Neo. Ge Neo mat o sen är det dags för min frukost. 

Vänta på att värktabletterna ska börja värka så att jag kan få slappna av lite. 

Sätter mig skönt i soffan. Har ont i huvudet, ja det har jag nästan varje dag. Det blir ofta en treo oxo, om jag har tur försvinner skallevärken. 

Börjar känna av värken mer nu.. Usch,, det är nästan 2 timmar kvar tills klockan blir medicin. 

Myser lite med Neo, eller så leker vi lite. Kanske plockar lite eller om jag försöker laga lite mat.

Ja äntligen är det dags för lite värktabletter o Neos middag,, klockan är nu 15. Sen sätter vi oss i soffan o kanske slumrar en stund. Känner efter ett tag att medicinen gör lite nytta.. Tack o lov för mina mediciner.

Men,, det håller tyvärr inte så länge.. Kanske 3 timmar sen blir det värre igen. Jag har kramper i mina lår. Jag har svårt att sitta rätt upp o ner på en stol. När jag ska resa mig kommer jag knappt upp så ont gör det i låren av kramperna. 

Jag vet ibland inte om jag ska sitta ? Stå ? Krypa ? Ligga ? Eller gå ? Nä, krypa kan jag inte, det räcker med att jag har ramlat då kommer jag knappt upp igen. Eller om Neo har skickat en boll under min säng,, jisses vad jag får kämpa för att få ut den. Jo då man kan se det lite roliga i det oxo, men det gör satans ont.

Hur som helst på den tiden när jag "bara" var sjukskriven var man tvungen att göra som försäkringskassan sa annars hotade dom med att man inte fick några pengar.. Ja dom fick man ofta vänta på för dom kom nästan aldrig som dom skulle. 

I alla fall,, så var jag på badhotellet i Tranås, det var väl helt ok men så jobbigt. Jag grät mig till sömns efter allt man var tvungen att göra under dan. Men,, jag var den enda som hade ett fint dubbelrum o en stor toalett, dom andra hade små rum längst upp så jag hade tur.

Sen var jag tvungen att gå till 2 olika arbetsterapier inne i stan. Jag kommer inte på ordet nu men det kommer säkert sen =)

Jag gick dit o gjorde det jag skulle.. Sen var jag tvungen att gå till olika psykologer vilket jag absolut inte ville men jag hade inget val. 

Den sista jag kom till, jag tror att dom hette Psykologer i Centrum.. Där fick man ringa på en klocka så dom skulle öppna.. Jag ringde o ringde men ingen öppnade. Jag väntade länge o fortsatte att ringa men inget hände. Sen kom det nån som skulle in där då gick jag oxo in. Då sitter den psykologen där uppe men har inte brytt sig. Sen gick vi in i ett litet rum med 2 stolar o 1 bord. Hon pratade lite o frågade om min uppväxt  mm som ALLA andra oxo hade gjort.  Jag berättade att jag hade haft o hade en bra uppväxt med min mamma o syster. Ändå fick dom det till att jag inte mådde bra av att min pappa inte fanns där men så var det absolut INTE.  

Hon tar fram kort med svarta pluttar på som jag ska säga vad jag tycker att dom föreställer.. Jag hade lust att säga till henne att allt liknar fågelskit.. Jag förstår inte vitsen med dom korten än i dag.

Sen sa jag att jag hade en underbar läkare som hade lärt mig avslappning, jag kan än i dag höra hans röst o köra samma avslappning som han gjorde på mig. 

Då säger hon till mig vi ska göra lite avslappning, jisses tänkte jag. Jag får ju gå med på det då. Det stämde inte alls med hennes röst o hennes sätt att prata. Men,, jag låtsades slappna av så jag skulle komma därifrån. 

Rätt som det är så hör jag hur hon börjar sluddra o säga konstiga saker som inte hänger ihop. Jag smygtittar på henne o ser att hon SOVER. Jag blev så förbannad så jag gick därifrån o gick direkt till f-kassan. Jag var så arg så jag grät o sa till dom att dom är inte kloka, berättade hur det gick till o sa att jag aldrig mer går till en psykolog. Det är INTE själen jag har ont i det är mina muskler. 

Efter ett tag fick jag sjukbidrag ett par år så jag slapp gå till läkaren för ny sjukskrivning, bara det var skönt o underlättade mycket. Efter det fick jag sjukpension utan att jag visste om det, jag hade inte bett om det så jag ringde o frågade vad dom gjorde ? Men det var rätt så då kände jag mig mer lättad o kunde börja slappna av o ta reda på hur jag skulle göra för att må bättre i musklerna. Tyvärr var det inget jag kunde styra men jag slapp ändå alla läkarbesök o nya sjukskrivningar.

Många tror att man är hemma o har semester, ja dom får tro det men jag skulle gladeligen byta med dom alla dar i veckan. Har fått höra att jag inte har nåt att stressa över eftersom jag ändå är hemma. Man kan stressa på flera sätt. 

Har man tur så får man en bra läkare, eller ett par som jag har o har haft. Men just nu har min värk blivit mycket värre o jag har fått mer ont i lederna. 

Tån som jag bröt i somras kan jag inte böja, så därför kan jag inte böja dom andra heller. Har jätteont i den, har fått atros i den oxo. Det värker på ett bredare område så jag vet inte om foten fick sig en rejäl smäll.. Ja tån var ju bruten så dom fick dra den tillrätta.

Hur som helst. När du kan jobba, när du är frisk så kan du styra o ställa på ett helt annat sätt än om du är hemma o är sjuk. 

När du är hemma o är sjuk så är du helt utlämnad. Du kan inte säga att du ska ta o jobba  extra för det behövs lite pengar till julen mm. Du är helt ulämnad när du ska till läkaren.. 

Man måste vara frisk för att orka vara sjuk, för att klara av att vara sjuk. Att hålla reda på allt som hör till med sjukdomar o medicin. 

Ni som är friska o kan jobba. Tänk på vad ni säger när ni tror att vi som går hemma o är sjuka att vi har semester. Du skulle ALDRIG vilja ha min "semester" .... Jag lovar. Min journal fylls på hela tiden.

Ha en fin kväll där ute   

Jag fick upp detta som ett minne på fb. Tänk vad tiden går o smärtan fortfarande finns kvar. Att dom inte har kommit nånstans med sin forskning ang fibromyalgi, det är skrämmande men så är det väl bara för att det inte har nån dödlig utgång.

Det var en gång en ung man som gick ut och ställde sig mitt på stadens torg.

"Jag har det mest perfekta hjärtat av alla", utropade han.

Människorna i staden samlades för att beundra hjärtat, och allesammans höll med. Hans hjärta var verkligen perfekt. Utan minsta fläck eller skråma skimrade det vackert i solljuset.

Så hördes en skrovlig röst ur folkmassan.

"Jag håller inte med. Ditt hjärta är inte ens hälften så vackert som mitt".

Alla vände sig om för att se vem det var som talade. Rösten tillhörde en gammal man som banade sig fram genom folkmassan.

"Se här", sa han och visade fram sitt hjärta.

Den unge mannen kunde inte låta bli att skratta.

"Hur kan du påstå att ditt hjärta är vackrare än mitt", frågade han. "Ditt hjärta är ju fullt av ärr. Det saknas bitar, och vissa hål har lagats med bitar som inte ens passar".

"Det kanske är sant", svarade den gamla mannen. "Men jag skulle aldrig byta bort mitt hjärta mot ditt. Du förstår, mitt hjärta reprensenterar mitt liv. Hålen har uppstått när jag har älskat en annan människa och gett bort en bit av mitt hjärta. Ibland har jag fått en bit av den människans hjärta tillbaka. Ibland har jag älskat någon som inte har älskat mig tillbaka. Då har det förblivit hål. Men jag vårdar hålen också, för de påminner mig om den kärlek jag har till dessa personer. Och jag har inte gett upp hoppet om att de någon gång ska ge mig en bit av sina hjärtan. På så sätt har mitt hjärta kommit att se ut som det gör idag. Och för mig är det ett vackert hjärta".

Den unge mannen stod tyst. Han tittade på sitt eget hjärta och på den gamle mannens hjärta.

Utan ett ord tog han en bit ur sitt hjärta och gav till den gamle mannen.