Mitt Nya Liv

Inlägg publicerade under kategorin VÄNNER

Av Anneli Gustavsson - Onsdag 17 april 17:30


I flera år har jag haft ont i magen vid/under revbenen, ut i högra sida o lite bak i ryggen. Jag har haft flera "krampanfall", ibland har det gått över på ca 20 min, ibland har jag fått kämpa i flera timmar.

 

Jag har sökt för detta o läkarna skyller på min fibromyalgi, en annan läkare sa att det var min andningsmuskel. Jo tack, jag har ju bara andats i 53 år så varför skulle den göra ont nu ?

 

Den 6;e februari kom krampanfallet tillbaka men jag fixade o donade, åkte till Ica o handlade men jag hade så satans ont. Orkade inte göra nån mat så jag värmde lite risgrynsgröt men klarade inte av att äta. Jag ringde in till mamma o hon sa att jag måste åka in så jag ringde 1177 o satt i telefonkö i 55 min ,, pratade en liten stund o sen kopplade hon mig till Närakuten så jag fick en tid.. Packade lite ifall jag skulle få stanna kvar. När jag kommer in dit så sitter teamet från Norrahammars VC så det kändes skönt att jag kände igen dom. Dom tog hand om mig ganska direkt om jag minns rätt. Men den läkaren sa att jag måste ner till Akuten. Jag kommer inte ihåg så mycket, vet inte om jag fick vänta ?

Men jag kommer ihåg att dom sa att dom trodde att det var gallan.. Dom tog prover o jag hade feber plus hög sänka. Jag blev inlagd o dom sa att jag skulle på ultraljud nästa dag. Där såg dom att min galla var kraftigt inflammerad, förstorad o att jag hade stenar.. 

 

Dom planerade operation på fredagen. Dom brukar göra titthål men det kunde dom inte göra för då hade det blivit en riskabel operation då den kunde brista så dom öppnade upp mig i ett ganska stort snitt. En sån operation tar i vanliga fall 1 till 1½ timme,, men min tog 3½ timme.. Det var en ganska jobbig operation. När dom tog bort gallblåsan såg dom att den var väldigt inflammerad, förstorad o hård. Gallgången var ganska kort så den var lite svår att fästa i tarmen. Så nu har jag ingen gallblåsa, det behöver man inte ha.. Gallan "utgår" från levern, det ser ut som grenar i levern av gallgångar men så har vi den större gallgången där gallan har gått till blåsan, men nu så kopplade dom gallgången direkt i tarmen på mig.

 

Dom satte även ett dränage i buken på mig, så jag hade som en påse på sidan.. Det läckte jättemycket galla så dom tömde över 500 ml varje dag så det var ju läckage nånstans.

 

Jag fick hög feber, över 40 grader plus blodförgiftning o en sänka på 561 o den ska ligga på under 5... Nu höll det på att sluta riktigt illa. Dom kämpade med mig o gav mig antiobiotika, alvedon för att få ner febern o morfin för att ta bort den fruktansvärda smärtan jag hade i magen.. Jag skrek när jag var tvungen att resa mig från sängen för att ta mig in till toan o sen tillbaka. Jag klarade inte av mig själv o det var så förnedrande att behöva be om hjälp men jag klarade inte att böja mig framåt eller bakåt. Jag fick hjälp med att duscha oxo..

 

Dom spolade dränaget varje dag o gör så fortfarande. Men i operationssåret så började det att vätska sig så dom fick plocka bort ganska många agraffer för att hålla såret öppet. 

 

En dag tog en läkare sitt lillfinger o körde det rätt in i såret på mig, jag höll på att ge honom en rak höger, jag vet inte varför han gjorde så. Såret var ju öppet o det behövde inte vara större. Dom la om det o tvättade det varje dag för det läckte så. Jag fick ett förband som funkade som en pump som "sög"  upp vätskan men det blev för mycket så dom tog tillbaka till dom vanliga igen. Jag är sydd i 3 lager, jag vet inte hur det där funkar men jag kommer ihåg att dom sa så.

 

Jag fick även inflammerad bukspottkörtel o en inflammerad magsäck, så det var allt på en gång. Ni kan inte ens gissa hur satans ont det gjorde i magen på mig. Jag kunde inte äta, jag mådde illa o gick ner 10 kg på 5 veckor. Det gör iofs inget för jag ska gå ner i vikt men det ska man inte göra när man är så sjuk, då måste man ha alla krafter..

Mina fötter blev hemska, men det var inte så konstigt för hela kroppen blev utslagen, så det var tur att jag var liggandes så jag slapp gå på fötterna, jag gick inte mer än jag var tvungen till. 

 

Det slutade inte läcka så dom sa att jag var tvungen att åka till Linköping för en operation. Jag blev så rädd, nu var det väl kört, nu skulle jag nog inte komma hem mer. Jag har hela tiden varit så otroligt rädd så jag har bett x antal gånger om att få styrka o hjälp..

 

Jag fick åka sjuktransport till Linköping o när jag kom dit så såg det ut som ett fängelse, det var belamrat med saker i korridoren o jag las i ett rum med 3 karlar o det kändes inte alls bra. Personalen var absolut inte som här hemma så jag längtade hem, låg o grät o var så orolig.

Dagen efter så var det dags för operation nr 2.. Dom satte in ytterligare ett dränage in i levern, gallgången o till tarmen. När jag låg på uppvaket så var dom inte alls trevliga, mamma ringde o frågade hur det var med mig o dom var inte trevliga mot henne heller. Usch så jag längtade hem till Ryhov.. Men det gick ganska fort för jag fick åka hem med ambulans dagen efter.. Det var så skönt att komma hem igen o till samma rum, där kände jag mig så trygg o personalen på Kirurgen A är underbara. Dom såg på mig hur jag mådde om jag hade ont eller om jag var rädd, dom fanns alltid där.

 

Jag tror att det är ett par veckor sen som jag fick ta bort mitt första dränage, det som var i buken. Jag trodde att det skulle göra jätteont men det kändes inget. Så nu har jag "bara" ett kvar..

 

Hemsjukvården kommer till mig varje dag o spolar slangen, ser över mina sår som har vätskat ,, innan hade jag 3 stora hål i magen men nu har jag bara 1 kvar o det läker jättefint. 

 

Igår kväll så lossnade bandaget så jag fick ringa efter dom extra, dom kommer alltid på morgonen men det hade lossnat så, så att jag kunde kommit åt det under natten när jag hade somnat. Dom kom hit väldigt fort så det var jättebra. Men dom hade aldrig lagt om nåt sånt här så dom frågade mig lite men jag ser ju inte hur dom gör när det är på sidan.. Dom gjorde sitt bästa men dom hade dragit åt så slangen sträckte.. Jag ville inte ringa o störa dom en gång till så jag fick sitta upp o sova inatt för jag hade så ont. Jag sov inte så mycket o när jag somnade rörde jag mig så det gjorde ont.

 

När dom kom i morse så sa jag detta o hon sa till mig väldigt bestämt att jag skulle ringt till dom igen för det kunde varit nåt annat som jag hade fått söka hjälp för. Men dom bytte det idag o nu känns det bättre,, det känns lite än för det har stramat åt så länge så det har väl blivit lite känsligt just i öppningen där slangen går in.

 

Jag har haft tur med bra personal både på Ryhov o inom Hemsjukvården. Jag är så tacksam för allt..

 

Jag är så tacksam för att mamma har ställt upp o suttit hos mig.. Ja jag var så sjuk så att det var nära att jag inte hade kunnat skriva detta inlägg. Min läkare på KA sa ett par gånger att det kunde slutat illa o när jag gick till VC sa min läkare där " det var nära"... 

 

Jag har varit så matt o skakig, jag har inte orkat något. Jag har fått vila/sova mig frisk.. Idag orkar jag mer för var dag men det är ändå jobbigt för kroppen..

 

Jag är så tacksam för allt, alla blommor som jag har fått. Allt stöd överallt. Mammas väninnor som frågar om hur jag mår. Mina vänner som har hört av sig här o där. Kort som jag har fått med posten. Mina syskonbarn skickade en sån underbar bukett med tulpaner o en söt liten nalle. En fb-vän skickade blomsterbud oxo med jättefina blommor. Besöken jag har fått o telefonsamtalen...

 

Tusen TACK för att ni finns, from the bottom of my heart,,, TACK ♥

 

Nu ska jag fixa lite med en väska, jag ska packa ner lite,, kanske för en övernattning på KA igen.. I morgon ska jag in för en liten operation.. Dom ska blåsa upp en ballong i gallgången, sen vet jag inte om jag ska behålla dränaget eller om dom plockar bort det. Dom kommer att spruta in kontrast för att se så att det rinner som det ska o inte läcker.. Jag ska först o ta lite prover kl 07, sen efter det ska jag direkt till avdelningen för inskrivning. Om allt går bra så kommer jag hem samma dag, så det siktar jag in mig på..

 

Men jag är så orolig o rädd att det ska hända något. Jag är rädd att dom ska se att det fortfarande läcker eller att jag ska få blodförgiftning igen. Ja så är det.

 

Jag har inte orkat skriva om detta innan, det har tagit tid att ta det till mig, jag har varit väldigt ledsen o rädd, men det blir bättre o bättre.

 

 

             

 

     

 

TACK för att ni finns ♥

 

 

ANNONS
Av Anneli Gustavsson - 31 maj 2016 01:19




Hipp Hipp

 

Hurra Hurra Hurra

 

  

 

 

   Stort Grattis Tant Glad på din

 

födelsedag.

 


Hoppas att Din dag blir fantastisk.

 

 

♥ Puss I Pannan ♥

 

 

ANNONS
Av Anneli Gustavsson - 13 juli 2014 20:50


Detta är min älskade vän Susanne som behöver en benmärgstransplantation akut. Jag försökte bli donator men då jag själv inte är frisk fick jag det tyvärr inte, jag får heller inte ge blod. Det enda jag kan göra är att dela detta vidare så att så många som möjligt kan dela vidare i sin tur + att NI kan anmäla er till Tobiasregistret. Jag önskar att jag kunde vara en av dom som kunde rädda någons liv eller i alla fall förlänga livet på min vän <3

Snälla Dela Vidare.


------------------------------------------------------------------------------------


Susanne Nilsson fick cancer i ryggmärgen för sex år sedan. Nu hänger hennes liv på en skör tråd, men genom ett inlägg på Facebook som delats av tusentals har hennes chanser att hitta en donator som passar ökat avsevärt.
- Det är helt otroligt, säger hon.


Susanne Nilsson är fyrabarnsmamman från Jönköping som kämpat mot cancer sedan 2007. Hennes liv hänger nu på att rätt person anmäler sig till Tobiasregistret - ett register där alla genom en stamcellstransplantation har möjlighet att ge sjuka människor en chans till ett friskt liv.

 

 

 

Läs vidare på JNytt.


JNytt

Av Anneli Gustavsson - 15 januari 2014 15:36


♥ ♥ ♥

 

Idag fyller en mycket god vän till mig år.

 

Hipp Hipp Hurra Hurra Hurra


 

Av Anneli Gustavsson - 11 januari 2014 18:01


Ända sen i somras har jag tittat upp mot dina fönster för att se om jag kunde se dig. Det var längesen lamporna lyste hos dig o jag träffade dig.  Du finns inte längre hos oss på jorden, men jag tror att du är här omkring ändå.

Innan när jag var ute med Teddy så lyste det i dina fönster, men det berodde inte på att du var hemma.

Det var din familj som städade ut dina saker, ditt liv från oss här på gården. Du finns ju inte kvar här längre.


Jag var rädd att jag skulle möta någon av din familj för jag ville inte börja gråta. Jag blir alltid så rädd när det gäller döden o tomheten, så jag vet inte hur jag ska vara.

Men när jag gick förbi så stannade jag till o såg att det var tomt i dina fönster. Jag såg en lampa i köksfönstret o en taklampa i ditt sovrum, resten var helt tomt. Det finns snart inget kvar här som tillhör dig. Det finns inget kvar som gör att du kan komma ut till våren med alla andra grannar. 


DU hör ju till oss här på gården, DU är ju en av mina "vårlökar", så här kan det ju bara inte sluta ?!....


Det var bra att det regnade innan för kunde se att mina tårar rann på mina kinder när jag såg dina fönster o tänkte på dig. 


Jag är så glad att jag har varit o hälsat på dig flera gånger, men jag är så ledsen att jag inte hann med en sista gång för jag hade inte sagt allt jag ville säga. 


Men jag vet,,, att DU vet att jag saknar dig.


Ja, jag saknar dig ♥


Livet är orättvist, så fruktansvärt orättvist...


 

Av Anneli Gustavsson - 7 juni 2013 23:00


Jag sitter o tittar på Vid din sida som jag har sett så många gånger. Jag älskar den filmen. Den påminner mig om en vän som fick cancer. Hon har 4 underbara barn men hon hann aldrig se sina fina barnbarn. 

Vi lärde känna varandra när hon o barnen oxo bodde här där jag bor. Jag träffade henne ute en dag då berättade hon att hon skulle till läkaren för att hon hade ont i sidan/ryggen så jag önskade henne lycka till o sa att om det var något fick hon gärna höra av sig.

 

En dag ringde hon o jag blev lite förvånad för jag hade väl inte väntat mig att hon skulle ringa så utan att vi mer skulle träffas ute på gården. Hon var ledsen o berättade att hon hade fått cancer. Den cancern hon fick var ärftlig o hon berättade lite om sin familj. Jag lyssnade på henne o jag började gråta tillslut för jag tyckte det var hemskt att en sån ung o levnadsglad människa hade fått den diagnosen. Jag sa till henne att hon fick förlåta mig o mina frågor men jag visste ju inget om just den cancern hon hade fått så jag ville ju veta o hon svarade på mina frågor. 

 

Hon hörde av sig till mig flera gånger o vi pratade. Hon sa att när hon försökte prata med vissa av sina vänner så kunde dom inte utan avslutade samtalen fort, så gör man inte utan man lyssnar o låter den som behöver få prata av sig. Det handlar om vännen som är sjuk o inte någon annan. Hon tackade mig flera gånger för att jag lyssnade, jag skulle inte kunna tänka mig något annat...

 

När det gäller filmen o hur den påminde mig om min vän, det var när Isabel hjälpte Jackie att ta kort på den tiden som fanns kvar så att barnen skulle ha minne från deras sista tid.

Min vän Lena frågade mig om inte jag kunde göra det för henne så att hennes barn skulle ha foton från deras sista tid, så jag var hos dom några gånger o fotade. Detta var mellan 2006-2007 om jag inte minns fel. Mitt minne är inte som det ska.

 

Jag kommer ihåg en av gångerna då var det bara den äldsta dottern o Lena hemma o vi var ute i trädgården, jag satt i bakgrunden för jag ville inte störa dom. Dom pratade o var som vanligt o deras sätt att se på varandra gjorde mig rörd. Medans jag satt där sa jag till mig själv att jag hoppas verkligen att bilderna blir fina för det här ögonblicket skulle inte gå i repris.. 

 

Den äldsta dottern la sig i gräset o deras hund låg jämte henne medans Lena satt i en stol en bit ifrån o tittade på sin dotter. Man såg hur stolt hon var över henne,, ja det var hon över Alla sina barn. Precis i det "magiska" ögonblicket där Lena ler mot sin dotter är det ett sånt vackert moln över oss o det molnet kan jag se framför mig än idag. 

Det var jättejobbigt för mig när hon bad mig att ta lite kort för jag var så rädd för vad som skulle kunna hända, men jag ville inget hellre än att ställa upp för dom o det är jag glad för att jag gjorde. Det betydde mycket för mig oxo.

Lena o jag pratade om allt o när det hade gått lite längre med cancern, ja det hade gått så långt så hon o barnen visste hur det skulle sluta,, usch jag kan ju inte ens skriva om det. 

 

Jag satt hemma o jag tänkte väldigt mycket på Lena o hennes barn o vad hon betyder för dom o för sina vänner o vad hon hade kommit att betyda för mig oxo. Mina tankar som jag hade ville jag inte hålla inom mig för det var så jobbigt. Jag skrev o jag skrev, slängde brevet o skrev igen. Sen sparade jag ett o tog med mig det till Lena en dag. Jag ville ge henne det medans hon levde men jag visste inte om jag vågade, hon kanske skulle ta illa upp. Men jag tog in henne till hennes sovrum o sa att jag tänker på dom mycket o att det jag tänker har jag skrivit ner o jag ville att hon skulle få detta medans hon lever. Jag sa oxo att hon inte skulle ta illa upp för jag menade inget illa.

 

Hon satt tyst o läste det jag hade skrivit o tårarna trillade på oss båda o hon var glad att hon fick läsa det. Hon sa att hon skulle ge det till sina barn en dag.. 

 

Jag kommer alltid att tänka på Lena o hennes barn när jag ser den här filmen o jag gråter o kan inte sluta gråta.. 

Ofta när jag ser på molnen så ser jag hur Lena finns där ibland dom o flinar som hon gjorde =)

 

Hur kommer det sig att det oftast är den som är sjuk som är starkast ??

 

Jag var ofta ledsen när vi träffades, men det var ju för att jag visste hur det skulle sluta. Jag bad henne om ursäkt för att jag inte var stark o stöttade henne då sa hon till mig att den dagen hon inte skulle vara stark längre så skulle jag bli det åt henne o det stämde..

Jag sa oxo till henne att jag ville att hon skulle komma o besöka mig o det har hon gjort på olika sätt ♥

 

OM ni inte har sett den här filmen, gör det. Den är underbar..

 

Dröm söta drömmar.

 

Puss I Pannan ♥

 

 

Translation In Your Language

Presentation


Mitt Nya Liv


Denna Blogg Är Kryddad
Med Kärlek

Och Galenskap


Annelis Insamling Till BARNCANCERFONDEN

Jag har startat en ny insamling.. Den förra fick jag in 4.155 kr. Skänk gärna en slant. Klicka på bilden så kommer du dit. 

Pengarna går DIREKT TILL BARNCANCERFONDEN.

    

RSS

FÖLJ MIG PÅ YOUPIC

Kommentera gärna mina

foton på Youpic

 

FÖLJ MIG PÅ INSTAGRAM

Instagram

Följ Mig På Nouw

        

Klicka på bilden så kommer ni

till min andra blogg ♥  

Följ Mig På FB

Bloglovin

Blogkeen

Mitt Nya Liv

SMSAKÄMPA 1976 till 72900 SÅ SKÄNKER NI 50 kr

COPYRIGHT BY ME !

       

booked.net

❤❤❤

MIN KAMERA

Nu är det den här skönheten som ska få göra sitt.

Hoppas att vi kommer överrens.

       

Besöksstatistik

Besöks Statistik

Dagens citat

MITT NYA LIV


Så här färgrann var min mage efter min GBP

 

Jag tappade mer än hälften av håret. Jag var livrädd att bli flintis. Men det kom tillbaka. Detta är en stor hårtuss från 2 dagars borstande.

 

 

Nu har jag fått en massa krullor, tidigare hade jag rakt hår. 

Jag har gått ner 48 kg & över 1 meter. 

Men jag kämpar fortfarande väldigt hårt med att gå ner resten av min vikt. Helst 15 kg till. 

IN THE ARMS OF AN ANGEL

Don't Say Goodbye

Fråga mig

29 besvarade frågor

Sök i bloggen

Kategorier

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11 12
13
14
15
16
17
18
19 20 21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2019
>>>

Tidigare år

Spåra IP-Adresser

Arkiv

WEBDESIGN

Free counters!

Roliga Fotosidor

 

Här Kan Du Synas

COLOURPICTURE

BLOGGAR JAG FÖLJER

GBP LÄNKAR

Länkar

Besökare


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se