När jag var liten så visste jag precis hur jag ville ha mitt liv. Barn,, självklart o det fick jag ju en underbar son som sen fick 2 underbara söner,, mina barnbarn. 

Jag drömde först om att jobba som frisör,, när jag var mindre o var hos min farmor så kommer jag ihåg att jag kammade henne o min faster Ulla så dom sa att dom väntade på min utbildning så jag skulle frisera dom =)

Sen ville jag jobba med barn eller djur men jag avskydde skolan, det var absolut inget för mig. Jag ville jobba men tvingade mig att gå 2 år på gymnasiet ändå,, till ingen nytta alls.

När jag slutade skolan fick jag jobb på en mack o där var jag heltid knappt 1 år sen fick jag min son. Efter det så har jag jobbat inom hemtjänsten o lite annat smått o gott.

89 började jag städa på Ryhov o 90 fick jag en arbetsskada o kunde inte jobba på 1 år pga smärta i nacke o axlar samt blev så yr så jag kunde knappt ta mig från A till B. Jag kom tillbaka men klarade inte av att jobba,, fick vara hemma igen o sen var det arbetsträning som gällde. Några dagar hit o några dagar dit. Jag hamnade tillslut på Akuten o det var så roligt att jobba där, så mycket jag fick se o så mycket jag fick hjälpa till med. Men min huvuduppgift var att ta hand om patienttransporterna o det blev för tungt så jag fick sluta jobba helt. Jag har inte jobbat sen 93 o det känns för jävligt. Jag har inte kunnat bestämma OM jag vill jobba extra för att tjäna lite mer pengar o hitta på nåt roligt tillsammans med sonen. 

I början på 90-talet så var jag hos en sjukgymnast Mikael o det var han som sa till mig att han trodde att jag hade fått fibromyalgi o att jag inte skulle vara rädd att det var något annat, han såg ju på mig att jag var orolig.

Jag var på utredningar hit o dit o det tar verkligen på krafterna men jag fick det på papper tillslut o det var min HEMSKA DOM.

Översta bilden förklarar hur jag känner mig inombords när jag mår som sämst. Det känns som jag har blivit överkörd gång på gång o inget hjälper. Jag har blåmärken på hela kroppen,, fast på insidan där ingen kan se dom. Tänk er att springa emot dörrar, bord ,, du slår i din lilltå o det känns som du ska explodera av smärta.. Det blir blåmärken inombords,, jo då dom kan bli ytliga oxo när du slår i nåt. Men så är det inte med fibron.. INGEN ser hur jag mår,, eller hur ont jag har. 

Ingen kan förstå min frustration över att inte kunna göra saker som vanliga friska människor kan göra. Ingen kan förstå hur jävla ledsen jag blir när jag får säga NEJ när mina barnbarn ringer o vill komma till mig för att jag har såna kramper    Tänk er själva att det inte är det lättaste att förklara för en som är 9 o 13 år gamla varför jag är sjuk. Jo Liam förstår lite mer men det är ändå inte lätt för dom. 

Dom här punkterna o lite mer,, det är det som ställer till det för oss som har fibro. När man går till läkaren så ska dom klämma o trycka för att det ska stämma in på OM man har det eller inte ?

När du väl har fått din diagnos,,, muskelvärk så har du för f-n fått allt detta på köpet !!!!

Räcker det inte med värken ?? Nä, det är ju dumt att behöva sova på nätterna. Minnet, ja det kan vi glömma,, tappa orden,, ja jisses här glömde jag ju vad jag skulle skriva nu. När man ska stå o berätta något så står jag ofta o stammar fram nåt halvdant. Jag tappar orden, jag glömmer saker. 

Ta dig upp ur sängen på morgonen,, ja det tar tid trots att jag har hoppat upp o ner på natten, man kan ju tycka att jag redan är "uppmjukad" men det är jag inte. 

Balansen,, ja den har jag tappat för längesen. Jag vet inte hur många gånger jag har ramlat i duschen, på golvet,, ute ? Hur svårt det är att ta sig upp när man ligger platt fall,, det är banne mig inte det lättaste. 

Synen,, när man har dålig syn o ska gå till optikern för att kolla styrkan på glasen.. Ja då måste jag alltid be om extra tid för jag ser så suddigt,,, fibrosyn det är så jobbigt. Det känns som man har plastfolie på ögonen o det är svårt att koncentrera sig,, ja det har jag svårt med annars oxo. 

Jag är 55 år,, gammal eller ung.. Jag ville så mycket mer med mitt liv än att bara vara värd för en hemsk värk. Jag är min egna VÄRD FÖR MIN SMÄRTA, VÄRK, FIBROMYALGI o jag kan inte sparka ut den... Den finns troget vid min sida. 

Ja, jag har värktabletter o dom hjälper mig ganska mycket. Dom tar topparna o dom hjälper mig några timmar.. Jag äter medicin dygnet runt,, NÄ jag är inte beroende, jag får äta 4 ggr/dygn o det är jag glad för. Jag är tacksam för att det finns medicin o jag är tacksam för att det finns så jag kunde få sjukpension. Men det är oxo det enda jag är tacksam emot när det gäller fibron. 

Det finns så mycket annat jag är tacksam emot så missförstå inte när jag säger så. Det är fibron det handlar om nu. 

Jag såg nåt på nätet innan, en kille Andreas Person och är fysioterapeut och specialist på smärta och smärtrehabilitering. Han har spelat in filmer o det kan ni se under här. Så fort jag hade sett en film så hade jag redan glömt bort vad han pratade om.. Det är likadant om jag ska försöka läsa en bok.. Ögonen följer raderna o jag kan tom bläddra sidan, men jag får gå tillbaka o göra om o göra rätt,, läsa... 

HÄR hittar ni till hans sida.

Kanske,,, nån gång,, nån dag kan jag få det som jag vill ha det. Men nåt jag aldrig får tillbaka det är mina dagar som jag ville jobba, dom åren har gått mig förlorat o kommer aldrig mer tillbaka. 

Smärtan som tar en massa tid för mig som jag förlorar får jag inte heller tillbaka. 

Det är inte roligt att ha värken, kramperna, känna mig som ett enda stort blåmärke jämt o ständigt. Alla tårar som har trillat genom åren. Att gråta mig till sömns är inget ovanligt. Ja det behöver inte vara bara för att jag ska försöka sova, tårarna kommer ofta när jag mår dåligt. 

Kan det inte bli mina år snart ??? Jag tycker att det är dags nu !!!