Direktlänk till inlägg 12 februari 2020
I sin vardagskrönika skänker professor Peter Währborg en tanke till den femtedel av landets befolkning som lider av långvarig smärta. Bild: Aleksandr Davydov, Stefan Berg
Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.
Jag vaknade inte. Trots detta fann jag mig själv i bilen på väg till jobbet som smärtläkare en halvtimme senare. Eftersom vägen från mitt hem påminner om en puckelpistbana vaknade i alla fall mina inälvsorgan av den omilda behandling som jag består dem med varje vardagsmorgon. Jag hann skänka en medlidsam tanke till den femtedel av landets befolkning som lider av långvarig smärta. Cirka två procent lider dessutom av en utbredd smärta i stora delar av kroppen. Inte sällan är denna långvariga smärta dessutom förknippad med Lützen-dimma i hjärnan och en plågsam trötthet.
Som smärtläkare får man ofta ta vid där andra läkare inte riktigt lyckats med smärtlindringen. Psykiatriker frågar förstås om allt som gör ont i livet och gynekologer om det som gör ont i underlivet. Kirurger frågar inte så mycket, men skär gärna bort det som gör ont. Det är förresten därför kirurger sällan träffar patienter med huvudvärk.
Men om smärtan sitter på flera ställen i kroppen eller inte går att skära bort, då blir det krångligare. Man förleds ofta att tro att det som inte syns, eller går att röntga, är "hittepå". Denna titthålspsykologi lägger som regel bara sten på en redan tung börda att bära. Få saker i livet påverkar människor så mycket som ständig värk. Dessutom är dessa patienter liksom osynliga för omvärlden därför att smärta inte syns på utanskriften.
Attityden till långvarig smärta präglas därför ofta av oförståelse och misstänksamhet. Annat är det i Frankrike. Där är det första man frågar patienter som kommer till sjukhus om de har ont. I USA frågar man mest om de har råd och i Sverige om de har högkostnadsskydd. För länge sedan trodde man att smärta förorsakades av onda andar eller demoner. Märkligt nog tycks attityden fortleva. Tanken om att man har sig själv att skylla frodas fortfarande. Ve den som klagar över smärta och skam över den som behöver läkemedel för att förskonas en smula.
Långvarig smärta gör en både trött och ilsk. Många av mina patienter utvecklar därför en ren depressionsbild. Dessvärre kan inte heller vi smärtläkare bota bort mycken av den smärta vi möter i vår vardag. Det är en frustration som vi ofta delar med patienterna.
På vägen till mitt jobb hann jag erinra mig en alldeles sann historia som en kollega berättade för mig för en tid sedan. Han hade träffat en dam med mycket långvarig och besvärlig smärta som uppgivet öppnat samtalet med ”ja, här sitter en kärring där inget hjälper”. De kom på god fot med varandra så när hon kom på återbesök och han fann henne sittande i väntrummet utbrast han glatt ”jaha, här sitter en kärring där inget hjälper”. Problemet var dock att det inte var hon som satt där och väntade på doktorn.
Försäkringskassan verkar dock vara mindre bekymrade. Kan man inte stå på benen, kan man i alla fall stå till arbetsmarknadens förfogande, tycks man mena. Patienter med långvarig smärta är verkligen en mycket utsatt grupp. Det finns mycket få specialister inom området och utbildningen för alla kategorier inom sjukvården är mycket bristfällig.
På min väg mot jobbet befann jag mig strax i slutet av Tingstadstunneln. Då såg jag ljuset i tunneln. Få patienter blir så delaktiga i sin egen behandling som smärtpatienterna. När de får lära sig strategier som gör att de själva bättre kan bemästra sin smärta är det ju faktiskt dem som tar kontroll över sin kropp och som förstår betydelsen av att vara delaktig i sin egen behandling.
Läkemedel, injektionsnålar och andra traditionella sjukvårdsinsatser kan vara nödvändiga för smärtlindringen, men meningen i livet kan bara den finna som lärt sig bemästra det meningslösa.
Tänk vad många det är som tror att det är hittepå med smärtor som inte syns.. Man blir ifrågasatt om man verkligen har den värken man säger att man har.. Varför inte bara gå till jobbet o sen gå hem o vila ? Men det är inte så enkelt o det är inte "bara" att göra nåt när man har kronisk värk dygnet runt. Man blir helt slut, man orkar inte.
Som när man har fibromyalgi så får man mycket mer på "köpet" än "bara" värken. Det är så mycket smidigare att få ställa klockan på morgonen för att sen åka till jobbet som vilken Svensson som helst..
Det krävs hur mycket som helst för att ORKA vara sjuk. Att hålla reda på allt, alla tider som man har till läkaren, sjukgymnasten, måste komma ihåg att få recept på medicinerna. Har varit på arbetsterapi ett par gånger, varit hos psykolog, kurator ja allt som f-kassan har tvingat mig till bara för att jag ska få pengar från dom. Jag har varit på utredning på Badhotellet i Tranås o där konstaterade dom att min kroppsfunktion/förmåga var nedsatt med 75% o det är inte roligt att höra när det gäller smärtorna. Att inte kunna göra nåt ordentligt. Jag skulle mer än gärna ha ett jobb att gå till, att ha ett Svensson liv men tyvärr funkar det inte.
Visst kan jag göra saker MEN för varje sak jag gör får jag betala för det med smärta. Jag vill göra saker som att ha mina barnbarn som jag älskar över allt, men när dom har åkt hem så blir jag liggandes ,, ja det är värt det..
Vill jag som jag har gjort nu, baka lite bullar o kakor ja då får jag oxo betala för det. Jag kan aldrig göra något utan att få ondare, nä så funkar det inte.
Jag kommer att få leva med detta o det kan jag ta, men jag vill att min omgivning förstår mig, hur jag har det. Man kan aldrig begära att någon ska veta hur man har det, men jag tycker att man kan be att dom kan försöka lyssna på det man har att säga o försöka sätta sig in i det. Det är inte lätt det fattar jag oxo för jag förstår det inte heller.
Den här artikeln var nog den bästa jag har läst nånsin gällande smärtor. Det var skönt att han förstod så mycket om hur man har det o vad man får uppleva.. Han förklarade det så bra ...
Att ha kronisk smärta som jag har med både fibromyalgi, diskbråck o nerver i kläm är inte en dans på rosor....... Det gör ont ... Väldigt ont...
Häromdagen när jag satt vid köksbordet och drack mitt morgonkaffe började jag tänka på hur mycket vi egentligen slänger. Det hela började när jag skulle rensa mitt förråd och hittade gamla saker som jag inte använder längre. En trasig lampa, en g...
Önskar Du ett samarbete med mig så kan du skriva till mig antingen här på bloggen eller på min mejl.
anneliprivat@hotmail.com
❤❤❤
Så här färgrann var min mage efter min GBP
Jag tappade mer än hälften av håret. Jag var livrädd att bli flintis. Men det kom tillbaka. Detta är en stor hårtuss från 2 dagars borstande.
Nu har jag fått en massa krullor, tidigare hade jag rakt hår.
Jag har gått ner 48 kg & över 1 meter.
Men jag kämpar fortfarande väldigt hårt med att gå ner resten av min vikt. Helst 15 kg till.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | ||||||||
3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | |||
10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | |||
17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 | |||
24 | 25 | 26 | 27 | 28 | 29 | ||||
|