Jag vet inte var jag ska börja ? Det började ca 2015 då jag fick ont i magen ut i höger sida o bak i ryggen. Jag sökte för detta o dom sa att det är min fibro, gå hem o ät värktabletter. Jag sa till dom att jag äter högsta dosen så det går inte ta mer. 

Sökte flera gånger men jag påpekade det även när jag var hos läkaren för andra saker. Jag fick då samma svar, fibron, ta medicin, vila. Har du fått diagnosen fibromyalgi så har du INGA andra sjukdomar, allt är fibromyalgi. 

Jag kämpade med smärtan o såna hemska kramper som kunde hålla i i flera timmar efter det var jag helt slut. 

2019 fick jag åka in akut,, dom sa - Hade du kommit några dagar senare så hade du inte klarat dig. TACK för att ni tror på mig då när jag söker för det. 2 dagar efter det opererade dom bort gallblåsan. Massor med strul, jag fick sepsis, sänka på 561, 40,5 i feber mm. Dränaget som jag hade räckte inte så dom skickade mig till Linköping ,, ett ställe som Gud glömde, det var fruktansvärt där o jag var glad när jag fick komma hem till Ryhov igen. Jag låg inne 5 veckor första omgången o sen ett par veckor. Men hela 2019 var jag dålig o hade svårt att komma tillbaka. 

Bara efter ett tag märkte jag att min mage "putade" o läkaren hade sagt att man kunde få ett bråck o självklart skulle jag ju få det oxo. Sökte för detta o första läkaren ,, VC sa att det var ett bråck. 2a läkaren på Ryhov sa att det var ett bråck. 3e läkaren i Eksjö sa att det var ett bråck men vi kunde inte operera just pga coronan så jag skulle vänta 1 år. Vi skulle ha kontakt efter halva tiden o det hade vi. Sen när det hade gått ett år,,, i november så får jag en ny läkare för min andra hade slutat. Han var dryg o väldigt kortfattad. Han sa att det inte var något bråck o det finns inget att göra nåt åt det. Jag fick sen en kallelse till Eksjö till honom som jag inte gillade, han var lika dryg då o lite tyken. Han förklarade för mig att min muskel var paralyserad o det finns inget att göra nåt åt saken. Jag blev ledsen o började gråta men det fanns ingen empati där. 

Jag fick ytterligare en röntgen som visade samma sak. Väldigt papperstunn bukvägg o levern låg utmed magen o därför ligger den oskyddad. Jag måste nu vara försiktig så jag inte får några hårda slag mot det stället.. När jag hade gjort mina röntgen så kontaktade jag VC o pratade med min läkare där o han förklarade lite vad som sas på röntgen, han sa oxo att han inte är nån kirurg o det vet jag men jag var nöjd med att få prata med honom. Sen pratade jag med min läkare på Ryhov o han sa att han skulle skicka en remiss till specialisterna i Malmö. 

Jag vet att sånt här tar tid men när man går o har ont hela tiden så blir man både ledsen o arg.

I dag har det gått 3 veckor, jag ringde till kirurgmottagningen på Ryhov i går o

Hon sa att jag skulle vända mig till VC för att få medicin mot magen för jag har så ont eftersom jag redan har fibromyalgi o värktabletter den vägen. Men dom har inget med min mage att göra. Hon sa att jag skulle höra av mig till olmed ang gördeln, även om det kostar pengar då slipper jag lägga ut pengarna på ett läkarbesök ?????? Dom ville inte ta i det nu eftersom jag hade fått en remiss till Malmö så jag måste vänta på den även att jag har sån värk. Hon påpekade oxo att dom bara gör canceroperationer ,, planerade o att Eksjö har hand om gallan,, men dom hade jag ju inget förtroende för,, det sa hon rätt tyket. MEN när det är dom som har förstört min mage så borde dom ta hand om mig oxo.

Jag fick numret till Malmö o i dag fick jag tag i dom. Sköterskan som jag pratade med sa att dom hade tagit emot remissen men att hon inte kunde hjälpa mig . Jag frågade när hon trodde att en läkare kunde titta på min röntgen men det visste hon inte. Hon hörde att jag började gråta, jag sa att jag har så ont i magen o jag berättade för henne vad dom hade sagt igår på kirurgmott på Ryhov. Hon sa att det enda hon kunde göra var att koppla mig till dom som har hand om remisserna så det gjorde hon. Den sköterskan var så kall o kylig ingen empati alls. Jag frågade om dom inte kunde skynda på det lite för jag har så ont i magen men då sa hon till mig - Ja då får du väl åka in akut. Jag började gråta o sa att ingen vill hjälpa mig i detta trots att det är vården som har gjort det mot mig. Jag frågade när hon trodde att en läkare kunde kolla på det men hon sa att det finns inte läkare där alla dagar o hon visste inte när dom skulle vara där,,,, kanske nån gång nästa vecka,, ja kanske i början av veckan men hon var inte säker sen sa hon hejdå o la på .  VEM FAN SKA HJÄLPA MIG ??

Även om jag skulle åka in akut så tar dom inte heller i det eftersom det ligger en remiss i Malmö, då "rotar" dom inte i detta det vet jag för så har det varit alla andra gånger det har varit nåt. 

När jag läste min journal så stod det: 

Diagnos/Åtgärd

Det är så mycket elände överallt vart du än vänder dig. Det är alltid något, nånstans. Människor som är ensamma, dom har ingen att vända sig till eller prata med. 

Många av oss har vänner på nätet, som jag. Jag är tacksam att jag har mina vänner, sen spelar det ingen roll var dom finns. 

Men ibland så känner man sig ändå ensam. I många år har jag haft kronisk värk, fibromyalgi. Den har blivit värre o värre. Eksem, migrän ja mycket mer. Nu har jag fått en paralyserad muskel i magen så levern ligger oskyddad. Just nu i skrivande stund så har jag så förbannat ont o magen är så svullen så det trycker upp över mina revben under brösten så det ser ut som jag har 3 bröst. Jag tog ett kort men jag vet inte om jag vill visa den,,, än.. Vi är många som dras med något, stort eller något mindre. Men det finns dom som har det värre,, ja jag avskyr när man säger så men det stämmer.. Det gör inte mig gladare åt min situation att andra har det värre för jag lider med folk o det gör mig ledsen när jag ser att andra är ledsna. Visst jag gråter i min ensamhet o önskar att allt vore annorlunda, men nu är det inte så,, så jag måste vara stark o ta dagen som den kommer. 

Man träffar på människor som mår dåligt. Fråga hur dom mår,, stanna kvar o lyssna på vad dom har att säga. Oftast så ställer man frågan,, hur är det ? Hur mår du ? Sen lyssnar man inte utan börjar prata om allt annat. 

Hur mår du frågade jag häromdagen o fick inget roligt svar. Man måste vara beredd på att svaren man får kan vara jobbiga,, ja känsliga. Den som har någon som mår dåligt måste vara stark för att kunna ta hand om den som mår dåligt. Men man får inte glömma bort sig själv då, se till så att man får energi o ork för att klara av att se sin älskade må dåligt mm. 

Stanna upp o lyssna,,, ge någon en kram. Det kan betyda så otroligt mycket.. Den du ger kramen till kan ge styrka o energi men den kan även göra dig otroligt gott. En kram kan göra så mycket o det kostar inget. Säg att du finns där för den som mår dåligt, låt personen prata av sig... 

Även att du själv mår dåligt så kan man ta sig tid att finnas där för andra som oxo mår dåligt. Stanna,, lyssna o ge en KRAM... 

Just nu skulle jag själv behöva en kram o någon som talade om för mig att det går att "rädda" min mage,, att den inte är förstörd.. Jo då,, jag kommer att anmäla detta till IVO.

Kram på ER ♥

Tänk vad många dagar vi har på 1 år,,, 365 dagar o det finns mycket vi kan fylla dom dagarna med. Att hålla i gång o göra ditten o datten skulle vara roligt men det funkar inte för mig o har inte gjort sen 1990 då jag fick min arbetsskada. Jag var hemma 1 år pga värm o yrsel, jag gjorde mig illa när jag städade på Psyk på Ryhov.. Det var jobbigt att komma tillbaka men jag gjorde så gott jag kunde. 

Sen blev ju värken mer o mer o jag fick vara hemma mer o mer, gå till olika läkare varje gång , få recept på mediciner o försöka gå o jobba samtidigt som jag hade lille Marcus som skulle till dagis. Det var tur att jag hade honom för han var ljuset i mitt liv o för hans skull måste jag orka ta mig igenom dagarna. 

Tillslut fick jag diagnosen fibromyalgi,,, blev inte alls glad,, men det var ju bättre än det jag gick o var orolig för,, cancer... Min fibro har ställt till ett helvete för mig o gör det fortfarande. Det är bara att lära sig att leva med det för jag hade inga val. Jag har fruktansvärda smärtor till o från. En vanlig vardag för mig är värk, dygnet runt. Sen kommer skoven o dom är hemska. 

Tiden gick o tillslut var det dags för en gastric bypass,,, 8 mars 2010 blev det gjort o jag kommer ihåg än i dag hur ont i magen det gjorde när gasen gick ur,, ja dom blåser upp magen för att komma åt.. -48 kg o jag var stolt men jag fick kämpa för det var inte lätt att gå ner i vikt o jag fick ingen hjälp från Värnamo där jag gjorde det. Så det var till att klara det själv o lista ut hur jag skulle göra. Dom sa att jag aldrig mer kommer att kunna gå upp i vikt o det är skitsnack.... Du kan gå upp i vikt hur lätt som helst. Många går ner i vikt o stannar där men dom flesta har gått upp i vikt o ännu mer än vad dom vägde från början. Jag har oxo gått upp i vikt men inte allt o det är INTE lätt att gå ner det man går o bär på. Jag måste börja försöka ta tag i det igen, det gick så bra för mig innan när jag kämpade på. Får hoppas att det blir en fin vår o sommar o att det blir en lång sommar så jag kan gå ut o gå.

Jag känner av mina diskbråck i nacken men det äter jag oxo medicn för så dom hjälper mig. När det började så fick jag gå o hålla upp mitt huvud med händerna så ont hade jag. Så jag har 3 diskbråck o 2 nerver som ligger i kläm i nacken. Ont ? Oh ja.

Sen har vi ju mitt eksem som jag fick för några år sen. Stora djupa sprickor under fötterna o i händerna. Jag kunde knappt gå eller borsta mina tänder så hemskt var det. Jag kom till hudmottagningen o träffade en bra läkare o han hjälpte mig så jag fick medicin. Det har tagit flera år att få någorlunda fina fötter igen. Men jag äter fortfarande medicinen. Den ska man bara äta 6 månader o sen göra ett uppehåll, men jag har fått äta den lite längre. Så jag hoppas nu att mina fötter ska vara bra så jag kan ta mina promenader.

2019 blev jag jättesjuk,, min gallblåsa var dom tvungna att att operera bort o det höll på att sluta riktigt illa. Du kan läsa mer om det nedanför.

2020 kom coronan, ingen trodde att det skulle bli som det blev,, en pandemi. Många har dött o många har varit sjuka. Detta har gjort att jag inte har vågat träffa mina barnbarn alls mycket. Dom dagarna är lätträknade under dessa åren som har gått. Plus att jag knappt orkade ha dom 2019 när jag var så sjuk. Vi måste fortsätta att vara rädda om oss o varandra så att smittan försvinner så att jag vågar ha mina älskade barnbarn igen. Jag saknar dom så otroligt mycket. Dom växer i från mig, snart är dom så gamla så att dom inte vill komma till mig. Men då ska jag muta dom så dom kommer hit =) Så det positiva är att jag har träffat mina barnbarn vid några tillfällen o det har varit underbart ♥ 

För 1 år sen hände nåt fantastiskt. Jag blev mamma igen =) Ja han var väldigt hårig o en glad liten skit. Mamma hade köpt mig en hund. Han var 9 veckor när han flyttade hem till mig, jag var chockad i 1 vecka. Mamma hade tänkt på allt när det gällde Neo, mat, säng mm. Koppel hade jag ,, det var Teddys så det använder han nu o det kopplet är ca 15 år gammalt, så Teddy är med oss på våra promenader. Tack mamma ♥

Det finns visst dagar som är underbara o fantastiska. Det där lilla som kan betyda så mycket. Men oj så jag saknar att kramas. Jag vågar inte det men det ska jag göra sen. 

Vi får vara tacksamma för det vi har. Vi kanske inte har allt men vi kanske inte heller behöver det. Vi har folk i vår omgivning som vi kan finnas till för o för mig betyder det mycket om jag kan hjälpa någon. 

Det har varit några jobbiga år för min del men det har även funnits mycket glädje o jag är tacksam för så mycket. 

Önskar en fin dag ♥

Det finns mer att läsa HÄR.

Tiden går så himlans fort, det räcker med att blinka så är jag väl snart 70 år =) 

I dag är det 3 år sen jag opererade gallblåsan o det höll på att sluta illa 2 gånger. 

Jag kom in den 6e februari men opererdades inte förrns den 8e februari 2019.

Jag kommer knappt ihåg dom 2 första veckorna. Ja den första vet jag inget alls o sen vet jag inte om jag minns eller att jag har fått det berättat för mig. 

Jag hade en sänka på 561 o den ska ligga på under 5. Jag fick sepsis o fick antibiotika men dom fick byta till en annan som bet bättre. 

Dom tog prover varje dag men jag var så svårstucken så labb fick komma o ta proverna på mig o det var inte alltid dom kunde heller utan jag fick åka ner till operation o där fick dom använd ultraljud för att se var dom satte nålen. 

Det var massor med stenar, förstorad galla, gallan var förhårdnad o kraftigt inflammerad. 

Jag hade sökt för detta i över 3 år ,, att jag hade kramper o väldigt på högersidan av magen o ut i ryggen, men dom sa att det var min fibromyalgi, gå hem o ta lite medicin. 

Det var mamma som sa att jag var tvungen att åka in för jag gick här hemma o hade sån värk o jag mådde illa.. Läkaren sa till mig när jag kom in, om jag hade väntat 1-2 dagar så hade det brusit. 

I dag 3 år senare har jag ett stort bråck efter operationsärret o dom säger att det Är ett bråck,, men sist jag hade kontakt med kirurgläkaren,, han var ny då sa han att det inte var nåt bråck så jag måste göra en ny röntgen. Han trodde att dom hade klippt av nervtrådarna som drar i hop muskeln. Så jag blev så ledsen för är det de så går det visst inte att operera, då får jag dras med detta o jag har ont o det klämmer. Har svårt att böja mig ner,, o det känns ibland som att något ska klämmas sönder i magen. Ja jag får se när jag får tid för röntgen.

Hur som helst så har 3 år gått fort o jag håller tummarna att det ska gå bra, för bråcket är stort som en grape,, jag tror att det har blivit större nu. OM det blir hårt eller om det inte går att "putta" in så måste jag åka in direkt, då blir det akut.

Det är alltid något man ska oroa sig för o det är jobbigt. Det var mycket strul med operationen o efter oxo, men jag fick mycket hjälp från sjukhuset o hemsjukvården,, plus min mamma såklart ♥

Puss I Pannan ♥

Jag blev så dålig i går kväll i magen. Fick så ont, svullnade o blev hård. Det kändes som att den skulle spricka igen. Det körde inte ut på sidan o ryggen som det gjorde när jag fick problem med gallblåsan men det var samma onda i magen o att jag svullnade upp så. 

Jag gjorde som jag brukar,, äta keso, kvarg o hackad äpple ,, men jag vet inte om det var det som gallan kände av,,, ja man kan få gallsten ändå o man kan vara känslig mot vissa saker bla äpple. 

Jag fick gå o lägga mig o kunde inte äta upp min keso, men det kändes inte bättre ändå så jag var uppe o gick innan jag la mig igen. Jag slumrade till men vaknade av att det gjorde fruktansvärt ont så jag fick gå upp igen.. Gick runt i lgh innan jag la mig, den här gången la jag mig på vänstersidan o jag kunde äntligen somna. 

Jag vet inte vad som hände ? Jag ska börja skriva upp nu när jag får ont o hur det känns så att jag håller lite koll. Är lite rädd att det ska bli nåt igen för jag vill verkligen inte bli så sjuk som jag var 2019,, det var hemskt.

Det känns bättre i magen nu,, känner mig bara lite öm men det blir snart bra igen.

Jag o Rohde var ute o gick en liten runda. Vi gick ner till Konsum o handlade lite o sen gick vi hem. Jag har alltid på runkeeper o när jag inte går pausar jag den men jag glömde sätta på den 2 gånger så den mätte inte riktigt rätt men det skiljde väl inte så mycket.

Tänk vad fåglarna har kämpat med att bygga sitt hus, det är otroligt.

Ja, solen kämpade med att visa sig.

Underbart med lite blå himmel.

När jag tittade på Coop skylten så såg jag att någon hade kastat upp en flaska där =)

Det är bara backar här,, o vi tog klockmakar backen upp..

Ja då var jag hemma,, trodde att det var lite längre än ca 2 km ner till centrum o tillbaka.

Har satt runkeeper på autostop så jag får se hur det funkar för det är så lätt att glömma att sätta på den när jag har pausat ... Det gör väl inte så mycket men det är roligt att ha o se tillbaka på, att utmana sig själv,, ja detta var ju ingen direkt utmaning =)

Det blev 4.831 steg.. 

Ha en fin dag där ute ♥

Jag hade ett hemskt år ,, det var fruktansvärt på många sätt o vis.. MEN jag hade även bra dagar, men återkommer till det sen.

Jag hade i 3 år gått med kramper i magen som strålade ut på högersidan o lite bak i ryggen. Har tagit upp det med läkaren flera gånger men dom har bara viftat bort det att det är min fibromyalgi men jag har sagt att det är nåt helt annat det är inte min fibro.. Men jag får ju lita på vad dom säger för dom är ju läkare,, eller ?? Om jag hade fått komma till min läkare så tror jag att det hade gått bättre än det gjorde, men nu får jag inte veta det.

I februari hade jag ont igen men jag väntade ut kramperna som jag alltid har gjort. För 2 år sen när jag var i Fuengirola hos mamma så fick jag värsta krampen men den försvann efter ca 30-40 min men efter det blir jag helt slut.

Den 6 februari hade jag fruktansvärt ont men jag var ändå tvungen att åka o handla så det gjorde jag. Men det var precis att jag tog mig hem.. Jag orkade inte laga nån mat utan värmde till lite tomtegröt men kunde inte äta den för smärtan var nästan olidlig o jag började må illa.. Jag ringde till mamma o pratade med henne lite o hon sa att nu får det banne mig räcka nu åker vi in o jag kände ju att jag började få feber oxo. MEN nu är det så att man inte får åka in utan måste ringa 1177 innan o där satt jag i kö i ca 55 min innan jag kom fram men sen var det bara att åka in till Närakuten.. Där hjälte dom mig direkt o sen fick jag gå ner till vanliga Akuten o där konstaterade dom att jag hade en kraftigt inflammerad, förstorad, hård gallblåsa med massor med stenar... Där sa dom till mig att hade jag väntat ett par dagar till så hade det brustit o det hade slutat illa. På fredagen den 8;e blev jag akutopererad där dom planerade med titthål men det gick inte för det blev en riskfylld operation så dom kallade till fler läkare, det tar i regel 1½ timme men detta tog 3½ timme o det var svårt att fästa gallgången för den var så kort men det gick tillslut. Jag fick dränage in i buken för det läckte så dom tömde mig flera gånger om dagen.. Jag fick blodförgiftning, hög feber 40,6 o en sänka på 561 o den ska ligga på under 5, så där höll jag oxo på att inte klara mig. Efter 3 veckor läckte det fortfarande så jag fick åka till Linköping o få ett nytt dränage in i levern, gallgången o ut i tarmen. Tillbaka till Ryhov, första omgången låg jag inne 5 veckor, jag kommer knappt ihåg dom första veckorna o det är skönt det.

Jag fick komma hem o jag var så orolig att nåt skulle gå fel. Men jag hade hemsjukvård som kom o spolade mina dränage så det kändes tryggt o sen fick dom byta mina plåster på mage. Jag fick inflammation i såret oxo så dom fick öppna upp snittet o ha det öppet men plåster på detta som dom tvättade oxo o la ner gasbinda i,, o det gjorde så ont. Tänk er själva att trycka ner gasbinda i öppna sår... Jag började ju tappa mer än hälften av mitt hår pga att jag blev så sjuk, kroppen slogs ut men det har kommit tillbaka nu...

Jag hade svårt att komma igen för kroppen var helt slut. Jag orkade knappt gå runt mitt hus här o det är inte stort. Jag skakade, var matt o kände mig yr o svimfärdig länge.. Nu har det blivit mycket bättre men jag känner ibland att det inte är ok än.. Men jag är så glad att jag har kommit så här långt som jag har gjort.

Sen i somras small det till i båda öronen, som om nån drog ner persiennerna o det smäller till o jag blev så yr... Jag kunde knappt gå o jag började må illa, jag kände mig stupfull.. Jag ringde till VC o frågade om det kanske kunde vara öroninflammation för så blev det en annan gång men dom kunde inte säga säkert så jag skulle höra av mig nästa dag. Men på natten blev det så illa så jag kom inte ur sängen, jag fick ringa in till mamma o be henne hämta min rullator i förrådet, sen fick hon hjälpa mig till toan. Hon packade en väska till mig ifall jag behövde åka in men jag sa att jag skulle försöka sova, men det tog tid innan jag lyckades för hela rummet snurrade även när det var mörkt.  Jag kom på sen att jag säkert hade fått kristallsjukan men det sa jag inte när jag ringde VC igen för man ska aldrig ställa sin egna diagnos men jag fick en tid o den läkaren hade ingen aning om hur  han skulle göra men läste sig till det på nätet så det blev mycket mycket värre medans han snurrade o vred på huvudet innan det blev något bättre. Det tog oxo ett tag innan det blev bra o idag känner jag inget mer än min vanliga yrsel tack o lov.

Att sen behöva kämpa med mitt kroniska tyloiska eksem som jag har  haft länge nu är oxo väldigt tufft. Jag har så stora långa o djupa sprickor under fötterna o i händerna o det gör så förbannat ont så fort jag måste gå på fötterna eller när jag måste använda händerna. Fick en medicin ,, Neotigason men den fick jag sluta med för en av biverkningarna var att man kunde tappa håret o iom att jag gjorde det då jag blev sjuk så ville läkaren inte att jag skulle fortsätta med den.. Men nu har jag fått en ny medicin Toctino o där är en vanlig biverkning att tappa hår så nu är jag så rädd att jag ska tappa det igen, men då är det bara att sluta med det. Jag har fått hur måna salvor som helst så jag vet knappt vilken jag ska ta, salvor o andra smörjor. Jag vågar inte hoppas på den här medicinen. 

Det är en daglig fajt med min fibromyalgi som jag får dras med dygnet runt. Musklerna vilar ju inte  utan jobbar hela tiden. En normal dag har jag normal värk vad nu normalt är ? Sen har jag mina skov som jag gärna är utan.. På detta så kommer även att man sover dåligt o alla andra saker som hör till som jag inte orkar dra upp nu.. 

Trots att mitt år har varit för jävligt på många sätt o jag är helt slut så har det ändå funnits dagar som har varit underbara.. Att jag blev bättre från operationen även att det tog tid..

Att jag fick komma ner till mamma i Fuengirola o bara vara.. Visst hade jag sprickor under fötterna men dom var inte så illa utan att jag kunde gå,, men jag plåstrade om fötterna innan. Jag älskar att få komma till henne, min själ mår så otroligt bra även att värken alltid knackar på dörren..

Något som både har varit dåligt o  bra är att jag har knappt kunnat ha mina älskade barnbarn Liam o Jack förra året,, jag har gråtit o tyckt att allt har varit så orättvist. Alla andra kan o får men jag har inte kunnat eller fått nåt.. 

Men dom gångerna jag har haft dom hos mig har varit underbart, dom fyller mitt hjärta med kärlek, mys o bus o det är det bästa som finns ♥

Något som har varit väldigt jobbigt oxo när jag har varit så sjuk är att jag har saknat Teddy mycket mer än vanligt. Han var ju som min snuttefilt, mitt allt. Det var han o jag i 15 underbara år ♥

I allt detta jobbiga som har hänt så är jag så tacksam för att jag lever. Att mina nära o kära mår bra, det är allt som betyder något.

Jag är så tacksam för all hjälp som jag har fått ,, främst av mamma. Jag älskar dig ♥

Alla som har ringt, skrivit, skickat blommor o kort. Alla ni finns i mitt hjärta.

Ja, jag vågar inte önska mig något för det blir oftast tvärtom så jag låter bli.. Men jag önskar er alla där ute ett underbart 2020 ♥

Bye bye 2019 Välkommen 2020 med nya utmaningar..

I flera år har jag haft ont i magen vid/under revbenen, ut i högra sida o lite bak i ryggen. Jag har haft flera "krampanfall", ibland har det gått över på ca 20 min, ibland har jag fått kämpa i flera timmar.

Jag har sökt för detta o läkarna skyller på min fibromyalgi, en annan läkare sa att det var min andningsmuskel. Jo tack, jag har ju bara andats i 53 år så varför skulle den göra ont nu ?

Den 6;e februari kom krampanfallet tillbaka men jag fixade o donade, åkte till Ica o handlade men jag hade så satans ont. Orkade inte göra nån mat så jag värmde lite risgrynsgröt men klarade inte av att äta. Jag ringde in till mamma o hon sa att jag måste åka in så jag ringde 1177 o satt i telefonkö i 55 min ,, pratade en liten stund o sen kopplade hon mig till Närakuten så jag fick en tid.. Packade lite ifall jag skulle få stanna kvar. När jag kommer in dit så sitter teamet från Norrahammars VC så det kändes skönt att jag kände igen dom. Dom tog hand om mig ganska direkt om jag minns rätt. Men den läkaren sa att jag måste ner till Akuten. Jag kommer inte ihåg så mycket, vet inte om jag fick vänta ?

Men jag kommer ihåg att dom sa att dom trodde att det var gallan.. Dom tog prover o jag hade feber plus hög sänka. Jag blev inlagd o dom sa att jag skulle på ultraljud nästa dag. Där såg dom att min galla var kraftigt inflammerad, förstorad o att jag hade stenar.. 

Dom planerade operation på fredagen. Dom brukar göra titthål men det kunde dom inte göra för då hade det blivit en riskabel operation då den kunde brista så dom öppnade upp mig i ett ganska stort snitt. En sån operation tar i vanliga fall 1 till 1½ timme,, men min tog 3½ timme.. Det var en ganska jobbig operation. När dom tog bort gallblåsan såg dom att den var väldigt inflammerad, förstorad o hård. Gallgången var ganska kort så den var lite svår att fästa i tarmen. Så nu har jag ingen gallblåsa, det behöver man inte ha.. Gallan "utgår" från levern, det ser ut som grenar i levern av gallgångar men så har vi den större gallgången där gallan har gått till blåsan, men nu så kopplade dom gallgången direkt i tarmen på mig.

Dom satte även ett dränage i buken på mig, så jag hade som en påse på sidan.. Det läckte jättemycket galla så dom tömde över 500 ml varje dag så det var ju läckage nånstans.

Jag fick hög feber, över 40 grader plus blodförgiftning o en sänka på 561 o den ska ligga på under 5... Nu höll det på att sluta riktigt illa. Dom kämpade med mig o gav mig antiobiotika, alvedon för att få ner febern o morfin för att ta bort den fruktansvärda smärtan jag hade i magen.. Jag skrek när jag var tvungen att resa mig från sängen för att ta mig in till toan o sen tillbaka. Jag klarade inte av mig själv o det var så förnedrande att behöva be om hjälp men jag klarade inte att böja mig framåt eller bakåt. Jag fick hjälp med att duscha oxo..

Dom spolade dränaget varje dag o gör så fortfarande. Men i operationssåret så började det att vätska sig så dom fick plocka bort ganska många agraffer för att hålla såret öppet. 

En dag tog en läkare sitt lillfinger o körde det rätt in i såret på mig, jag höll på att ge honom en rak höger, jag vet inte varför han gjorde så. Såret var ju öppet o det behövde inte vara större. Dom la om det o tvättade det varje dag för det läckte så. Jag fick ett förband som funkade som en pump som "sög"  upp vätskan men det blev för mycket så dom tog tillbaka till dom vanliga igen. Jag är sydd i 3 lager, jag vet inte hur det där funkar men jag kommer ihåg att dom sa så.

Jag fick även inflammerad bukspottkörtel o en inflammerad magsäck, så det var allt på en gång. Ni kan inte ens gissa hur satans ont det gjorde i magen på mig. Jag kunde inte äta, jag mådde illa o gick ner 10 kg på 5 veckor. Det gör iofs inget för jag ska gå ner i vikt men det ska man inte göra när man är så sjuk, då måste man ha alla krafter..

Mina fötter blev hemska, men det var inte så konstigt för hela kroppen blev utslagen, så det var tur att jag var liggandes så jag slapp gå på fötterna, jag gick inte mer än jag var tvungen till. 

Det slutade inte läcka så dom sa att jag var tvungen att åka till Linköping för en operation. Jag blev så rädd, nu var det väl kört, nu skulle jag nog inte komma hem mer. Jag har hela tiden varit så otroligt rädd så jag har bett x antal gånger om att få styrka o hjälp..

Jag fick åka sjuktransport till Linköping o när jag kom dit så såg det ut som ett fängelse, det var belamrat med saker i korridoren o jag las i ett rum med 3 karlar o det kändes inte alls bra. Personalen var absolut inte som här hemma så jag längtade hem, låg o grät o var så orolig.

Dagen efter så var det dags för operation nr 2.. Dom satte in ytterligare ett dränage in i levern, gallgången o till tarmen. När jag låg på uppvaket så var dom inte alls trevliga, mamma ringde o frågade hur det var med mig o dom var inte trevliga mot henne heller. Usch så jag längtade hem till Ryhov.. Men det gick ganska fort för jag fick åka hem med ambulans dagen efter.. Det var så skönt att komma hem igen o till samma rum, där kände jag mig så trygg o personalen på Kirurgen A är underbara. Dom såg på mig hur jag mådde om jag hade ont eller om jag var rädd, dom fanns alltid där.

Jag tror att det är ett par veckor sen som jag fick ta bort mitt första dränage, det som var i buken. Jag trodde att det skulle göra jätteont men det kändes inget. Så nu har jag "bara" ett kvar..

Hemsjukvården kommer till mig varje dag o spolar slangen, ser över mina sår som har vätskat ,, innan hade jag 3 stora hål i magen men nu har jag bara 1 kvar o det läker jättefint. 

Igår kväll så lossnade bandaget så jag fick ringa efter dom extra, dom kommer alltid på morgonen men det hade lossnat så, så att jag kunde kommit åt det under natten när jag hade somnat. Dom kom hit väldigt fort så det var jättebra. Men dom hade aldrig lagt om nåt sånt här så dom frågade mig lite men jag ser ju inte hur dom gör när det är på sidan.. Dom gjorde sitt bästa men dom hade dragit åt så slangen sträckte.. Jag ville inte ringa o störa dom en gång till så jag fick sitta upp o sova inatt för jag hade så ont. Jag sov inte så mycket o när jag somnade rörde jag mig så det gjorde ont.

När dom kom i morse så sa jag detta o hon sa till mig väldigt bestämt att jag skulle ringt till dom igen för det kunde varit nåt annat som jag hade fått söka hjälp för. Men dom bytte det idag o nu känns det bättre,, det känns lite än för det har stramat åt så länge så det har väl blivit lite känsligt just i öppningen där slangen går in.

Jag har haft tur med bra personal både på Ryhov o inom Hemsjukvården. Jag är så tacksam för allt..

Jag är så tacksam för att mamma har ställt upp o suttit hos mig.. Ja jag var så sjuk så att det var nära att jag inte hade kunnat skriva detta inlägg. Min läkare på KA sa ett par gånger att det kunde slutat illa o när jag gick till VC sa min läkare där " det var nära"... 

Jag har varit så matt o skakig, jag har inte orkat något. Jag har fått vila/sova mig frisk.. Idag orkar jag mer för var dag men det är ändå jobbigt för kroppen..

Jag är så tacksam för allt, alla blommor som jag har fått. Allt stöd överallt. Mammas väninnor som frågar om hur jag mår. Mina vänner som har hört av sig här o där. Kort som jag har fått med posten. Mina syskonbarn skickade en sån underbar bukett med tulpaner o en söt liten nalle. En fb-vän skickade blomsterbud oxo med jättefina blommor. Besöken jag har fått o telefonsamtalen...

Tusen TACK för att ni finns, from the bottom of my heart,,, TACK ♥

Nu ska jag fixa lite med en väska, jag ska packa ner lite,, kanske för en övernattning på KA igen.. I morgon ska jag in för en liten operation.. Dom ska blåsa upp en ballong i gallgången, sen vet jag inte om jag ska behålla dränaget eller om dom plockar bort det. Dom kommer att spruta in kontrast för att se så att det rinner som det ska o inte läcker.. Jag ska först o ta lite prover kl 07, sen efter det ska jag direkt till avdelningen för inskrivning. Om allt går bra så kommer jag hem samma dag, så det siktar jag in mig på..

Men jag är så orolig o rädd att det ska hända något. Jag är rädd att dom ska se att det fortfarande läcker eller att jag ska få blodförgiftning igen. Ja så är det.

Jag har inte orkat skriva om detta innan, det har tagit tid att ta det till mig, jag har varit väldigt ledsen o rädd, men det blir bättre o bättre.

TACK för att ni finns ♥