Häromdagen såg jag dessa moln, det såg precis ut som trappsteg till Himlen. 

Tisdagen den 18 maj kl 10.30 var det dags att säga farväl till min vän Rohde som somnade in Pingstafton. 

Jag har väldigt svårt att gå på begravningar, jag vet att andra oxo har det men jag får sån ångest o mår inte alls bra, men jag ville gå ändå. 

Jag var nervös ända sen jag fick reda på datumet så jag o var skakig nästan hela tiden. 

Kvällen innan så åkte jag o köpte en stor jättefin röd ros med lite grönt i. Jag hade skrivit ett brev till henne som jag hoppas att hon fick med sig. 

När jag kom dit så var jag med "tant gänget" från Åsastigen, dom såg efter mig. Några från hennes familj kom o hälsade, jag kände ju igen dom.. Sen när vi skulle börja gå in så kommer prästen fram till mig o hälsar o jag säger mitt namn, då säger hon - Jaha,, det är Du som är vännen... Benen började skaka på mig, jag tänkte att detta kommer aldrig att gå bra för mig.

När vi fick "bladet" så såg jag - Jag har hört om en stad ovan molnen o då kände jag hur hjärtat började pumpa o jag började skaka. Jag försökte lugna ner mig,, begravningen hade inte börjat ens o familj o släkt hade inte kommit o satt sig. 

Jag tog några djupa andetag o kände hur tårarna rann på mina kinder, tur att jag hade med mig näsdukar. 

Sen var det dags, jag vet inte vem som gick in först, jag tittade men jag såg inte. Sen satt alla ner o prästen började prata. Vissa saker som hon sa var jag tvungen att stänga ute för jag började hulka/gråta o jag tänkte att jag får inte bryta ihop. 

Vi sjöng lite,, eller rättare sagt dom andra sjöng o jag grät. Jag tänkte bara på att detta är slutet, nu finns det inget mer även om jag själv på nåt sätt tror att det finns nåt efter livet. En kista med blommor på, det stod några blommor nedanför.. 

När hon spelade pianot så rörde sig blommorna till musiken, det var som att dom dansade till Rohde.

Dom satte fram en korg där vi kunde lägg våra rosor i när vi gick fram till kistan. Det var jag o en granne som gick upp för dessa höga trappsteg o jag tänkte att benen kommer att svika mig o jag kommer att ramla över kistan. Jag förstår inte varför jag får såna tankar, men jag var o är RÄDD. Hur som helst så hade jag min granne D jämte mig så vi stod där en liten stund. Jag la min hand på hennes kista. Jag glömde bort att niga,, jag ville så gärna niga för att visa henne,, ja nu kommer jag inte på ordet,,, respekt ? Men jag glömde det o vi gick ner o satte oss i bänkarna igen.

Sen var det dags för dom att bära ut kistan,, o det gjorde så ont i hjärtat o magen på mig. Tårarna bara sprutade.. Detta var min vän som jag i över 20 år hade roligt med, som jag litade på, som jag kunde prata om allt med. 

Jag sa hejdå till några sen satte jag mig i bilen o då kunde jag inte hålla tillbaka det. Jag ringde hem till mamma innan jag åkte, jag ville bara säga att jag var på väg hem. Jag ville bara höra hennes röst. 

Jag vet knappt hur jag kom hem. Men jag gick in till mamma sen o pratade lite. Jag grät nog bort så gott som hela den dan. 

När jag är ute med Neo så ser jag hennes fönster, nu är allt borta bara tomma fönster som väntar på nästa hyresgäst. Det är så ledsamt för jag har gått där o vinkat i många år till henne. 

Hon älskade detta stora träd,, jag tror att det är en gårds bok men är inte säker. Det var Rohde som sa det en gång i tiden, hon var så rädd att dom skulle såga ner det, varför vet jag inte men hon sa det flera gånger, men än står det kvar. 

Jag vill hela tiden ringa henne, jag glömmer bort att hon inte finns mer. Jag vet att det tar sin lilla tid innan allt går in o jag börjar vänja mig vid det "nya" nu. Men,, vi hade roligt på våra träffar o vi skapade många minnen så det är jag tacksam för. 

Nu är min vän med sin mamma o faktiskt med sin Gud som hon var trogen. Hon ville inte mer, hon orkade inte mer. 

Rohde, du visste att jag var rädd för begravningar, men jag var faktiskt på Din o jag hade stort stöd av tanterna.. Jag vet att du såg det oxo. 

Jag tror att du är med mig för det har börjat dyka upp en massa hjärtan överallt,, även när jag skär upp vattenmelon.. 

Nåt du brukade säga var - Jag kan själv ! =) 

Tack min vän   

 

skogsnuvan

27 juni 2024 07:40

Att mista en vän är alltid så sorgligt. Det blir liksom ett hål i hjärtat som man inte kan fylla men på något sätt så tror jag att hon finns med dig i alla fall och lämnar efter sig lite hjärtan överallt för att försöka lindra din smärta.

http://skogsnuvan.bloggplatsen.se

Anneli Gustavsson

28 juni 2024 13:55

Jo det tror jag oxo, jag känner det.
Det gör absolut ont o det är så konstigt att jag inte kan ringa henne.
Jag vet att det blir bättre med tiden, men att se hennes lgh stå tom nu o väntar på nästa hyresgäst känns lite jobbigt.
Kram ♥

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Häromdagen när jag satt vid köksbordet och drack mitt morgonkaffe började jag tänka på hur mycket vi egentligen slänger. Det hela började när jag skulle rensa mitt förråd och hittade gamla saker som jag inte använder längre. En trasig lampa, en g...

    Dessa citronkakor blir som "drömmar" ,, ja kanske inte lika spröda men nästan =) Dom är i alla fall så goda,, farligt goda.     RECEPT; Över o under ugn. 175*  9-11 min i mitten. 18 - 20 gram.   120 g smör/margarin Rumsvarmt 2½...

      Över & under ugn, i mitten på 175* 19 - 21 g ca15-20 min. 15-19 g ca 10 min.   200 g Rumsvarmt/mjukt smör/margarin 4,5 dl mjöl 1 dl socker 1 tsk bakpulver 3 tsk vaniljsocker Hallonsylt     1. Blanda dom torra ingredie...

      Det är 6 år sen vården förstörde min mage på operationen.Jag fick ju åka in akut pga min gallblåsa. Jag hade gått i ca 4 år med smärtor o kramper på hö sida. Operationen blev allvarlig, så dom kunde inte göra med titthål. Andra läkare ti...

      För 9 år sen fick du somna in o bli en fin Ängel.Det var många tuffa år av saknad,, som fortfarande är en stor saknad men inte lika hemsk.     Jag hann inte säga hejdå till dig för det kom som en chock. Vi fick åka in till veterinä...