Jag hade ju en tid som jag skulle tillbaka för en ny operation o den var på skärtorsdagen. Dom skulle vidga min gallgång med en ballong o jag skulle sövas. Detta gjorde dom inne på röntgen med narkosläkare o allt som hörde till.

Jag har sån skräck när det gäller trånga utrymmen o när allt kommer emot mig.. Det är likadant med masken som jag fick andas i. Jag skulle först andas ut den luften jag hade i lungorna för att få in ny luft. Att andas in gick bättre än att andas ut, man kom bara till en liten utandning så tog det stopp o jag var tvungen att ta i o jag fick panik så jag började hyperventilera, tårarna rann på mig, hjärtat höll på att hoppa ur kroppen på mig, det var fruktansvärt. Jag får panik när jag inte kan andas ordentligt. Det tog en bra stund, ja det är inte bara jag som tyckte det för det tog en ganska lång stund innan dom släppte på sovmedlet, jag höll fortfarande på att hyperventilera, andas ytligt för det gick inte på nåt annat sätt. Jag somnade tillslut tack o lov, det var gräsligt, hemskt, fruktansvärt, jag får hjärtklappning bara jag tänker på det.

Jag låg på uppvaket några timmar sen fick jag komma upp till min avd KA, det är så skönt att ha dom där, den tryggheten. Jag var lite snurrig i skallen, ont i magen nu igen. Ja jag får ju helt enkelt börja om efter detta ingreppet, men jag har inget annat val.

Dom tog tempen på mig o jag hade feber så jag fick inte åka hem. Jag skulle vara feberfri i 24 timmar för att få komma hem, men jag fick i alla fall åka hem på söndag eftermiddag. Jag skulle vara tillbaka på tisdag kl 09... Jag var glad för min läkare var tillbaka så nu kunde jag få prata med honom o få reda på lite hur det hade gått. Han sa till mig att jag fick bli utskriven så jag blev jätteglad. Han sa att jag måste komma tillbaka om ca 4 veckor för att göra om samma ingrepp med ballongen för min gallgång var väldigt trång.... Det kändes som nån drog undan mattan på mig, jag var ju så glad för att vi hade kommit så här långt men det hade vi inte eftersom vi måste göra om det igen. Jag blev så ledsen o orolig igen.

Jag ser inget slut på det hela, kommer jag att få ha det här dränaget hela livet eftersom min gallgång är så trång ? Vad kan dom göra ?

Jag ska ringa till Cornelia på avd o prata lite med henne om detta,, även det att jag får sån panik med masken om dom kanske kan göra det på nåt annat sätt ?

Ni kanske tycker att jag är löjlig men jag kan inte rå för det, jag får ångest bara jag tänker på det. 

Det är inte roligt längre. Jag går här hemma o mår dåligt, dels för jag har ont i magen, sen fibron, den är hemsk just nu o den här ångesten över att det aldrig tar slut. Jag är så rädd, jag vill inte vara rädd men jag är det ändå, det är inget jag kan styra över. Jag gråter när ingen hör mig eller ser mig. Jag vill inte oroa mamma, hon har ju oxo fått utså mycket nu när jag har varit så sjuk, hon har verkligen ställt upp på mig ♥

Tänk om dom kunde säga till mig att dom inte behöver gå in igen, att allt är bra o det kommer inte mer att hända nåt med gallan utan att den rinner som den ska. Jag orkar inte vara sjuk, jag är matt, skakig, trött, så fort jag gör nåt så kan jag knappt andas, jag är helt utmattad men det går över när jag får vila en stund, tack o lov.

Jag vill bara att det ska vara över nu, jag vill inte ha den här oron på mina axlar längre.

Ådran sprack så det svullnade upp på armen på mig, det gjorde så ont o jag var svullen i flera dagar. Detta var under dom 5 första veckorna, då var jag inte riktigt klar i huvudet.

Stenarna som dom plockade ur gallblåsan.

Snittet som dom öppnade på magen började vätska sig så dom fick ta bort många agraffer för att ha såren öppna, dom var ca 3 cm långa o ganska djupa, jag hade 3 såna öppna sår som dom la aquacel i för att vätskan skulle "dras" upp. Bilden går att förstora.

Det går att klicka upp bilden.

Här är mina 2 dränage. Den runda som lär längst ner gick ett rör in i buken på mig, det läckte galla ut i påsen för det ville inte rinna rätt,, ja som det skulle utan rann ut i buken så dom tömde den på minst 500 ml varje dag, om inte mer.

Jag fick ha det så här i 3 veckor, sen fick jag åka till Linköping för att sätta in det andra dränaget, det längst upp. Det går in i levern, ut i gallgången o sen till tarmen, det är ju så gallan ska rinna men det vill sig inte riktigt. Så det är den översta som dom opererade på skärtorsdagen oxo, dom vidgade gallgången, tog bort den gamla o satte in ett nytt dränage.

Det kommer hemsjukvården o spolar varje dag o sen måste dom lägga om det oxo ibland så det får jag hjälp med, o hemsjukvården är jättebra oxo så jag har haft tur med dom.

Innan rev jag sönder såret som precis hade läkt, det som mitt ena dränage satt i så jag fick plåstra om det själv nu. 

Detta börjar ta på mig nu, jag vill inte vara ledsen längre eller orolig. Jag önskar så att jag kunde styra över mina känslor men det kan jag inte. Jag kan inte bara säga till mig själv att ta mig i kragen, det funkar inte.

Jag får tänka positiva tankar även om det är svårt men jag måste ju på nåt sätt..

I morgon kommer syrran o min svåger på lite fika så det ska bli skoj att träffa dom.

Syrran har ringt till mig så gott som varje dag när jag har varit sjuk, tack för din omtanke älskade syster ♥

Jag har fortfarande inte orkat svara på era kommentarer, dom är ganska många, dom finns där o jag kommer att svara på dom snart, förlåt för att jag är så seg ♥

Dröm Vackra Drömmar, var rädda om er o varandra. Puss I Pannan ♥