Ända sen i somras har jag tittat upp mot dina fönster för att se om jag kunde se dig. Det var längesen lamporna lyste hos dig o jag träffade dig.  Du finns inte längre hos oss på jorden, men jag tror att du är här omkring ändå.

Innan när jag var ute med Teddy så lyste det i dina fönster, men det berodde inte på att du var hemma.

Det var din familj som städade ut dina saker, ditt liv från oss här på gården. Du finns ju inte kvar här längre.

Jag var rädd att jag skulle möta någon av din familj för jag ville inte börja gråta. Jag blir alltid så rädd när det gäller döden o tomheten, så jag vet inte hur jag ska vara.

Men när jag gick förbi så stannade jag till o såg att det var tomt i dina fönster. Jag såg en lampa i köksfönstret o en taklampa i ditt sovrum, resten var helt tomt. Det finns snart inget kvar här som tillhör dig. Det finns inget kvar som gör att du kan komma ut till våren med alla andra grannar. 

DU hör ju till oss här på gården, DU är ju en av mina "vårlökar", så här kan det ju bara inte sluta ?!....

Det var bra att det regnade innan för kunde se att mina tårar rann på mina kinder när jag såg dina fönster o tänkte på dig. 

Jag är så glad att jag har varit o hälsat på dig flera gånger, men jag är så ledsen att jag inte hann med en sista gång för jag hade inte sagt allt jag ville säga. 

Men jag vet,,, att DU vet att jag saknar dig.

Ja, jag saknar dig ♥

Livet är orättvist, så fruktansvärt orättvist...