Dom sökte värdfamiljer, det skulle komma hit jättemånga barn från Estland. Jag har alltid velat ha sommarbarn men har inte vetat hur jag ska gå tillväga.

Jag ringde till prästen Maria o bönade o bad om att få bli en av värdfamiljerna. Hon kunde inte lova nåt eftersom det bara va första dagen då lapparna hade kommit ut.

Jag skulle ringa tillbaka, o de gjorde flera gånger. Hon tröttnade säkert på mig, men jag sa till henne att jag ger mig inte förrns jag får bli en av familjerna.

Till slut hade dom fått in flera intresseanmälningar o jag fick bli en av dom. Jag va så glad, men även nervös vilket jag inte hade behövt vara.

De va möten o träffar, info hit i dit ang detta så jag va mer än redo för "mina" flickor.

Vad jag inte visste innan jag hade träffat dom va att jag skulle komma att sakna dom nåt så fruktansvärt mycket.

Mare o Mai kom hit midsommarveckan - 97 , dom vände upp o ner på hela veckan o mitt liv ☺

Marcus blev så förtjust i dom, o jag tog dom till mig som om dom vore mina egna flickor.

Vi pratade engelska så gott de gick. Allt funkade så bra o vi fick en sån härlig kontakt mellan oss.

De va utflykter med kyrkan så att dom skulle få umgås med sina andra kompisar som var hon dom andra familjerna, men vi hittade på saker själva.

Den sista utflykten vi hade var vi på Visingsö,, de va våran avskedsmiddag med alla barnen o det va så sorgligt.

Den yngsta tjejen blev sjuk, så vi fick åka in till akuten med henne. Jag märkte direkt att de va halsfluss, men läkaren där ville inte undersöka henne utan sa till mig att åka hem igen.

Jag blev så arg o skällde ut läkaren efter noter o sa att dom ska åka med båten hem si o så många timmar så nu är de du som tar en odling på henne o sen ger du henne medicin.........

Sagt o gjort, prover togs o jag fick RÄTT. Hon fick medicin o hann bli något bättre tills dom skulle åka hem tack o lov.

Det va en hemsk dag när dom måste åka hem, jag grät, dom grät. Jag kände mig så tom o rädd att jag Aldrig mer skulle få träffa dom, eller ens höra från dom.

Men det fick jag, vi började att skriva vanliga brev. Sen skaffade dom internet så vi mailade.

Jag har även träffat dom en snabbis när jag va över till Estland med kyrkan för att åka till ett barnhem. Jag visste inte om att dom skulle komma till hamnen, men den yngsta Mai o hennes mamma kom dit o jag o alla andra i gruppen började gråta av lycka.

Sen har dom oxo varit här i Sverige med kyrkan.. Deras kyrka va på besök i Bankeryds kyrka, o dom fick lov att få ledigt några timmar för att åka hem hit.

Jag mötte upp dom inne i stan, sen åkte vi hit. Vi hade de trevligt o jag njöt för fullt.. Dom har vuxit till sig o är så vackra.. Jag läntar så mycket efter dom.

Jag brukar titta på stjärnorna o tänka på dom. Jag sa de till dom en gång,, vi är inte långt ifrån varandra för vi har våra stjärnor...

När de va dags att köra tillbaka dom fick mamma följa med ,, jag hade aldrig klarat att köra hem sen för jag va så lessen o bara grät...

Hahaha de gjorde mamma oxo,, o hon sa till mig - Nu förstår jag varför du älskar dom så mycket..............

Ja,, de gör jag.. Den veckan ,, trots att Mai blev sjuk va en underbar vecka. Jag önskar att jag får träffa dom igen.

Ma Armastan Sind ♥

Allmänt

Dela · Kommentera (1)

...

2 3 4 5 6 7 8 9 10 11

...